Axa halvmaraton
Åh vilket lopp! Det var så häftigt och så jobbigt, och jag ska springa nästa år igen! :D
Så den 2 augusti åkte jag och syrran till Vålådalen för att springa axa halvmaraton.
Vi hämtade ut nummerlappar och förberedde oss (Jag hade fickorna fulla med dubbelnogat). Transport med buss till nordbotten där starten skulle gå. Jag var verkligen nervös på morgonen när vi åkte från Östersund men nervositeten försvann mer och mer ju närmare starten vi kom. Och syrran var inte nervös alls så det smittade nog av sig! Stämningen i startfållan precis innan start var också helt underbar! Massa glada skrattande människor som såg fram emot ett härligt lopp på fjället.
Starten gick och i början var det lite som trafikstockning! Så många som skulle iväg på en liten väg så första biten fick vi gå och några gånger stod vi helt stilla. Men tillslut nådde vi spångarna och där kunde man börja springa. Efter 1 km började den branta stigningen upp mot Ottfjället och där gick det inte att springa, så vi knatade på uppåt uppåt. Lite högre upp där det blev flackare gick det att springa och tillslut nådde vi vindskyddet på Ottfjället där första vätskekontrollen var. Vi stannade en stund, åt chips och godis och drack vatten! Med tanke på den lilla träningsmängd jag lyckats skrapa ihop under sommaren så var det inte så konstigt att jag började bli ganska trött! Syrran däremot var pigg som en kalv på grönbete! Efter vätskestationen var det lite mer uppför innan det började gå nedför, och det kändes som att kilometrarna passerade ganska fort. Sista biten gick på ett elljusspår och nu var jag rejält trött. Vi visste att loppet skulle avslutas med en skidbacke så när det var 2km kvar så sa jag åt Annika att springa före mig eftersom hon fortfarande var så pigg(!!). Jag såg henne försvinna och jag fortsatte i mitt eget tempo. Slalombacken kom och det var en plåga! Mjölksyran i benen ville inte försvinna och jag blev passerad av flera stycken. Tillslut var jag uppe på toppen och det var bara backen ner och sen i mål. Lyckades springa om två som passerat mig innan, sen krampade mina fötter men tillslut var jag i mål! Det tog 4.01.XX.h, men jag tog mig i mål! :D
Det var inte bara en gång jag tänkte att jag aldrig mer ville springa, särskilt inte när min kära syster mitt under loppet föreslår att vi ska springa nästa år igen, haha! Men dagen efter loppet längtade jag kopiöst efter att få springa där igen. Så nu har vi bestämt att det är så det får bli, och jag ska träna mer till nästa år!
